Jag mår allmänt dåligt. Det är inte på grund av maten, men det påverkas av mitt dåliga mående. Det har hänt för mycket saker som jag inte orkar, eller kan hantera. Jag hatar när det blir så här, för jag vet vad jag är kapabel till, och det skrämmer mig. Ger jag upp, så ger jag verkligen upp. Då finns jag inte mer. Jag ångrar ibland att jag åkte till sjukhuset den gången när jag proppat i mig en massa tabletter. Dock tvingade min mor mig, och jag svimmade av på väg dit, men ändå. Jag hade kunnat låta bli att ta mig till badrummet. Hade kunnat ligga kvar och dö i mina spyor. Hade varit så mycket bättre, för då hade jag sluppit undra. Allt kanske hade varit bättre? Jag kanske inte hade varit så olycklig.